Vad gör man?

Jaa, som en fortsättning på mitt inlägg igår så lyckades jag och kandensaren vara online samtidigt på FB tillslut. Skrev att jag har tänkt och känt efter och att jag inte vill mera.
Inte alls ett så bra val att göra på alla hjärtansdag kanske, men någon slags självkärlek måste vi ju ha med.
Stackarn blev ju helt förstörd och bara öste ur sig saker som jag älskar dig, kan inte leva utan dig, vill spendera mitt liv med dig tills jag blir gammal, starta en familj med dig osv.
Vad svarar man på sådant då?
Det är som svårt att stå emot när någon gråter hjärtskärande och ingen vill väl vara boven i dramat?

Problemet är bara att spelar ingen roll hur mycket han lovar att bättra sig, att se till mina behov och att vi ska jobba på allt. Jag vill inte... Jag vill inte jobba på något överhuvudtaget, det ska funka ändå. Funka lagom liksom, inte vara konstant kaos i alla fall.
De gånger jag behövde honom som mest och alla de små sakerna, då fanns han inte där. Det små sakerna läggs på hög och tillslut så gör det jätteont!

Det gick bort när jag åkte hem, det tog ett par månader - men det gick över. Jag ville att han skulle komma hit för att se hur det funkade här. Visst levde jag i kaos i höst, men för det måste det väl finnas någon slags essens ändå?
Men allt det onda bara kom tillbaka, alla små saker som jag bad om... Kunde han inte göra, han vill förändra så stort, jag vill ha det lilla.
Se - matematiken går som inte ihop...

Han kommer troligtvis aldrig att klara att ändra på det jag behöver honom att ändra, och jag kommer nog aldrig att ändra mig heller. Absolut inte nu, bränt barn skyr elden.
Ja och det gör dom på riktigt, kanske behövs flera års KBT för att komma över det. Elden...

Men nu sitter jag här likt förbannat och undrar om jag gjorde rätt, finns det rätt och fel när det kommer till kärlek - när det kommer till att ta hand om sig själv?
Sakna honom kommer jag att göra i alla fall & jag är också ledsen... Jätteledsen, bara för att man är den som sätter punkt behöver det automatiskt inte betyda att man inte har känslor.
Det har jag, kanske för många av dom ibland med..
Så vad gör jag nu egentligen?
Mitt i den här förvirringen som uppstår när något tar slut, när band brister och när man står ensam kvar?