Ångestattacker och tomhet...

Idag mår jag inte bra alls, nu har jag slagit i botten igen.
Men hallå, vad hände? Jag mådde ju så bra nyss? Varför kan jag inte göra det nu då?
Varför, varför, varför blir det så här? Hur kan jag må så här kasst helt plötsligt?
Jag hade den bästa helgen på länge, så många saker att vara glad över men jag mår bara skit.
Jag borde göra mitt skolarbete, fast jag borde lika gärna lägga skiten på is.

Kommer inte att få det gjort i alla fall. Har försökt varenda dag sedan i torsdag att skriva, har klottrat ner osammanhängade meningar och sjukt mycket upprepningar. Det är det enda jag har lyckats med att få till. Allt är säkert samma som böckerna i alla fall så jag skulle väl åka på plagiat eller dålig fantasi vilket som. Idag har jag suttit från kl 14 fram till nu kl 21 och stirrat på dataskärmen. Skrivit en mening - raderat den och så vidare. 7 timmar senare har jag presterat - Ingenting!
En dag kvar imorgon och sen inlämning på onsdag, kul...
Jag kommer aldrig att klara av det, det kommer att vara helt omöjligt att få det gjort. Det spelar ingen roll om jag gör den här uppgiften heller, för jag ska göra en till direkt efter det. En vecka till nästa inlämning = ytterligare en vecka av nattsvart ångest.

Jag orkar inte, jag vill inte. Är trött på att inte kunna andas, är trött på att gråta så att jag inte ser vad jag skriver, är trött på hjärtklappning, är så förbannat trött på ångest. Hur kan något riva sönder en människa så fruktansvärt? Hur kan det göra så ont, varför ska det göra så ont? Varför kan jag inte stänga av, varför, varför, varför är det här som återkommer hela mitt liv?

Plötsligt så finns dom bara där runtomkring mig, river och sliter sönder min fasad av lycka som jag försöker bygga upp, äter på mig tills jag inte orkar mer, tills jag rämnar och faller ihop. Nu är jag en liten obetydlig pöl på marken igen, är ni nöjda nu era förbannade ångestmonster som inte kan låta mig vara?
Jag är så förbannat trött på existensiella frågor som varför lever jag? Varför måste jag leva? Kan det inte bara få vara normalt? Mitt liv... Bara lite normalt, bara en liten stund till.
Sen när vart mitt liv normalt? Orkar inte med mer ångest nu, inte mer panik, inte flera tårar...
Behöver lite fokus, lite trygghet... Men jag vet inte vart jag ska hitta den, vet inte vart jag ska gömma mig denna gång...
Ska försöka vakna imorgon, ska försöka ta på mig masken "normal" igen. Men det är ett dött lopp - jag har aldrig vunnit över ångesten tidigare. Så hur ska jag kunna göra det nu?